måndag 21 maj 2012

Det har gått tre och en halv månader nu och det har inte gått en dag som jag inte tänker på dig och alla minnen vi haft tillsammans genom livet. Jag kan fortfarande ibland inte förstå att det här har hänt, gång på gång vaknar jag upp och tror att allt bara varit en hems mardröm. Att det här aldrig har hänt, att du fortfarade bor kvar i din lägenhet här på andra sidan gatan. Att du när som helst ska ringa eller skicka iväg ett sms, så där som du alltid gjorde när du var hemma på helgerna. Eller att du när man som minst anar det ska kliva in genom ytterdörren med ditt alltid så glada leende och skratt.
Minns när du var i Stockholm på min 18 års dag och tyckte det var för opersonligt att bara skicka ett sms och säga grattis, så du ringde och sjöng för mig, jag minns hur himla glad jag blev. Den finaste och bästa grattishälsningen jag någonsin fått. Eller minnen som när du skulle lära mig självförsvar "utifall att" som du sa.
Sista gången vi sågs stannade du kvar i stan tills krogen hade stängt för att veta säkert så att jag skulle ta mig hem.
Du brydde dig alltid så mycket om mig och alla andra i din närhet. Tror aldrig någonsin jag mött en så omtänksam och godhjärtad människa som dig.

Om ungefär två veckor tar jag studenten, det kommer bli så fruktansvärt tomt utan dig där. Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle tvingas fira den utan dig.
Jag vill bara att dom ska hitta dig nu Vincent, så du får komma hem till din underbara älskade familj igen, för så här får det inte vara längre nu, älskade hjärtat.





1 kommentar: